99. Dispensationism. Del 3
Dispensationism är som sagt också nära sammankopplat med en bokstavlig tro på hela bibeln, även de profetiska texterna, och en förmåga att separera mellan Israel och kyrkan.
Det här är vad som fick en man som hette John Nelson Darby (1800-1882) att sätta sig ner och försöka bena ut (systematisera) det här med Guds olika tidsepoker. Att Gud har handlat på olika sätt med oss genom historien är ju uppenbart. Det är ju lätt att dela upp historien i före och efter syndafallet. Före och efter Noa. Före och efter Babels torn. Före och efter Abraham. Och före och efter Mose.
Men Darby såg också alla de löften som Gud har gett till Israel, och som inte har infriats ännu. Löften om återupprättelse. Löften om att de alla ska samlas i sitt land igen. Löften om att de ska vara huvudet och inte svansen. Löften om en Kung som styr från Davids tron. Löften om fred. Löften om att de alla ska bli frälsta.
Alla dessa löften har med Israel som nation att göra. Om man läser bibeln bokstavligt så kan man inte applicera dessa löften på kyrkan. För kyrkan är inte en nation. Kyrkan består av människor från alla folk, språk och stammar. Kyrkan har inget landområde att komma tillbaks till. Kyrkan kan inte bli återupprättad som nation. Och om vi tar det sista löftet jag nämnde , när Paulus säger:
"Och så ska hela Israel bli frälst…"
Romarbrevet 11:26a
Då blir det ju mycket konstigt när man försöker få det att handla om den troende kyrkan. För betydelsen av den meningen skulle ju vara: "Och så ska alla som är frälsta bli frälsta… "
Insikten om att Gud har olika program för Israel och kyrkan fick Darby att, inte uppfinna, men att börja systematisera vad vi kallar den moderna dispensationismen. Det ledde också till en återgång till vissa läror som i stort sett gått förlorade under den katolska kyrkans välde. Läror som en pre-trib uppryckelse, vedermödan och ett bokstavligt tusenårsrike. Men mer om det senare.
De som är kritiska till en dispensationell läsning av bibeln brukar tolka det som att vi
dispensationalister tror att människor har blivit frälsta på olika sätt i olika tidsåldrar. Och visst finns det de som tror så. De brukar kallas hyperdispensationalister. Vissa av dem anser till och med att vi inte bör försöka övertala judar att omvända sig, för de blir frälsta på ett annat sätt. Så tror dock inte jag.
I Johannesevangeliet kapitel 3. Kan vi läsa om en man som hette Nikodemus. Om det var någon på Jesu tid som kunde kallas jude så var det Nikodemus. Han var både farisé och en av judarnas rådsherrar. Såhär säger Jesus till honom:
"Och bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. Han kom till Jesus på natten och sa till honom: Rabbi, vi vet att du är en lärare som har kommit från Gud, för ingen kan göra de mirakler som du gör, utan att Gud är med honom. Jesus svarade och sa till honom: Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa inte blir född på nytt, kan hon inte se Guds rike."
Johannesevangeliet 3:1-3
Även Nikodemus behövde alltså bli född på nytt. Det vill säga frälst av nåd genom tro.
Paulus utvecklar sedan det här i sina brev. Han skriver bland annat såhär.
"…vi vet att en människa inte blir rättfärdig genom laggärningar, utan genom Jesu Kristi tro. Så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att vi ska bli
rättfärdiggjorda genom Kristi tro och inte av laggärningar, för av laggärningar blir
inget kött rättfärdigt."
Galaterbrevet 2:16
Och i Romarbrevet skriver han såhär:
"Därför kan inget kött bli rättfärdigat inför honom genom laggärningar. För genom
lagen kommer kännedom om synd."
Romarbrevet 3:20
Så att judarna blir frälsta på precis samma sätt som vi hedningar blir råder det absolut ingen tvekan om. Vi blir alla frälsta av nåd genom tro. Men gällde det även under gammaltestamentlig tid?
I sitt brev till de kristna i Rom tar Paulus upp det här. Och han sparar inte på krutet heller. För som exempel nämner han två av de verkliga giganterna i den bibliska historien. Abraham och David.
"Vad ska vi då säga att Abraham, vår far, har uppnått efter köttet? För om Abraham blev rättfärdig genom gärningar, då har han något att berömma sig av. Men inte inför Gud. För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Men för den som har gärningar räknas lönen inte av nåd, utan som något man har förtjänat. Men den som inte har gärningar, utan tror på honom som rättfärdiggör den ogudaktige, honom räknas hans tro till rättfärdighet. Så uttalar också David sin saligprisning över den människa som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: Saliga är de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är överskylda. Salig är den man som Herren inte tillräknar synd."
Romarbrevet 4:1-8
Frälsningen har alltså ända sedan syndafallet kommit genom tro. Ändå har sättet vi visar och lever ut vår tro på ändrats en hel del genom historien. Det här är inte alls konstigt. Det har nämligen med något som kallas "Progressiv illuminering" att göra.
När Gud skapade de första människorna så valde Han ju inte att lägga en fullt färdig bibel på deras frukostbord i Edens lustgård. Nej, bibeln började ju inte ens skrivas förrän drygt 1500 år före Kristus. Så att människorna redan från början skulle ha haft ett färdigt teologiskt system är ju inte ens möjligt.
Som jag nämnt tidigare så gav Gud människan ett löfte direkt efter syndafallet om en som skulle komma och ställa allt till rätta. (Första Moseboken 3:15 ). Och under många århundraden var det i stort sett det enda man hade att gå på. Visst tillbad man Gud och offrade till Honom även då. Men inte förrän på Mose tid kom Gud med tydliga riktlinjer för hur Han ville att detta skulle gå till.
Efter Mose började man att leva efter lagen och offra på det sätt som Gud beskrivit genom Moses. Men inte förrän efter Jesu död och uppståndelse började man förstå att alla dessa regler, högtider och offer hela tiden hade pekat fram emot Jesus.
Men den progressiva illumineringen slutar ju inte där. För det tog ända fram till år 96 efter Kristus innan Nya Testamentet var färdigt. Och även efter det har förståelsen av Guds ord fortsatt att utvecklas. De olika lärorna har förstås funnits där hela tiden. Men det har tagit ett tag för oss människor att förstå och kunna systematisera dessa läror.
Det tog till exempel ett par hundra år att få riktig koll på läran om treenigheten. Detta trots att den för oss som har hela Guds ord att tillgå är mycket tydlig genom hela bibeln, men framför allt då i Nya Testamentet.
Frälsningen av nåd genom tro är en annan lära som har utvecklats. De första kristna var ju mycket noga med att predika detta budskap. Ett av Paulus absolut största ämnen i sina brev är att vi blir frälsta av nåd genom tro. Men redan tre hundra år senare, när Konstantin tog över det romerska riket och gjorde "kristendomen" till statsreligion började detta budskap att ändras.
Under den katolska kyrkans ledning blev det sedan istället gärningar som var den stora läran. Vilket naturligtvis går helt emot bibelns budskap. Det fanns dock fortfarande grupper av människor som höll sig till det bibliska budskapet. Men inte förrän på 1500-talet, med Martin Luther, började läran om frälsning av nåd genom tro på allvar etablera sig igen.
Ungefär på samma sätt var det med läran om ett jordiskt tusenårsrike. Under de första århundradena efter Kristus kallade man sig "kiliast ", efter ordet kilo som betyder tusen, om man trodde på ett bokstavligt tusenårsrike. Men även detta försvann i stort sett under den katolska kyrkan. Deras stora teolog Augustinus tolkade nämligen Jesu tusenåriga regerande på jorden som något som skedde genom den katolska kyrkan. Här var faktiskt John Nelson Darby en av nyckelfigurerna bakom att återupprätta den läran. Alltså så sent som på 1800-talet.
Så som vi ser så har Guds budskap till oss människor varit detsamma hela tiden. Men vår förståelse av Hans ord har utvecklats med tiden. Så det är ju inte så konstigt att det som utvecklats sist är eskatologin, alltså läran om den sista tiden.
Världen har alltid väntat på den frälsare som utlovas i Första Moseboken 3:15. Men inte förrän Jesus hade dött och uppstått fungerade det evangelium vi predikar idag. För det går ju inte att tro på att Jesus dog för dina synder och uppstod på den tredje dagen förrän efter att det har hänt.
På samma sätt fungerar inte de budskap som predikades och kommer att predikas i de andra tidsåldrarna idag.
Tänk dig till exempel att en predikant går upp i talarstolen för att predika. Han börjar
sedan hålla en lång utläggning om hur illa det kunde gå om någon i församlingen gick in till mitten av Edens lustgård och åt av kunskapens träd. Folk skulle antagligen börja skruva lite på sig i bänkarna, även om de inte kallade sig dispensationister, för det budskapet hör till en annan tidsepok. (Oskuldens tid)
Tänk dig att han predikar om att vi behöver skynda oss att packa in våra familjer och djur i arken, för snart kommer hela världen att översvämmas av vatten... (Samvetsfrihetens tid)
Eller att han tog fram en oxe och började slakta den... (Lagen, innan nådens tid)
Eller att han basunerade ut att vi måste akta oss för att ta vilddjurets märke, 666 (Lagen, efter nådens tid).
Alla de här exemplen är ju vad människor har gjort, eller kommer att göra, som ett resultat av sin tro. Men i den tidsålder som vi nu lever i så fungerar inte dessa
budskap.
Vårt budskap är ju att vi ska tro på att Jesus dog för våra synder och att Han uppstod på den tredje dagen. Vårt uppdrag är att gå ut i världen och göra alla folk till lärjungar. Och vårt sätt att leva ut vår tro är att vandra i Anden, det vill säga att bli mer och mer lika Kristus.
Fortsättning följer…