apologetik.blogg.se

Även publicerad på berea.se.

"Herren sade till Abram: "Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig.  Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade."  

Första Moseboken 12:1-3

 

Några generationer efter Noas flod och även efter Babels Torn började Gud välja ut ett folk. Ett folk genom vilket Han skulle visa världen vem Han är. Det började, som vi precis läste, med Abram, senare Abraham. Gud gav Abraham löften om ett Land, ett Folk och Välsignelser. Det här löftet skulle senare bli ett formellt förbund mellan Abraham och Gud.

 

Om du läser Första Mosebok kapitel 15 så ser du hur detta gick till. Om du är uppmärksam så ser du också att det var Gud själv som slöt förbundet medan Abraham sov. Förbundet är alltså inte kopplat till något krav från Abrahams sida. Fortsätter du att läsa så ser du att förbundet fördes vidare till Abrahams son Isak i Första Mosebok kapitel 26, och sedan till Isaks son Jakob i Första Mosebok 28:13-15. Jakob var ju han som sedan fick namnet Israel.

 

Förbundet gällde som sagt både ett landområde och löftet om ett stort folk. Men vad som är intressant i det här sammanhanget är löftet om välsignelser. För hur stod det i texten jag inledde med?

 

"Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade."  

Första Moseboken 12:3

 

Det här med att jordens alla släkten skulle bli välsignade genom Israels folk fungerar ju som en självklar förlängning av löftet som Gud gav till ormen i Edens lustgård långt tidigare.

 

"Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han ska krossa ditt huvud och du ska hugga honom i hälen." 

Första Moseboken 3:15

 

Så från att behöva ge sig på hela jordens befolkning kunde nu Djävulen zooma in på en speciell folkgrupp. För kunde han utplåna dem så skulle han ju lyckas stoppa denna utlovade från att över huvud taget födas. Och som vi ska se så pågick dessa försök genom hela den bibliska historien. Jag kommer förstås att hoppa över en del av dessa attacker mot Israel, men jag ska försöka beskriva några av de mest kända.

 

De flesta har ju någon gång hört talas om hur Moses lades ut i en korg i Nilen, och hur han sedan räddades av en av Faraos döttrar. Men vad var det som ledde fram till den drastiska handlingen?

 

I Andra Mosebokens första kapitel kan vi läsa om hur Farao såg hur Israels folk blev allt fler i Egypten. Ju mer han förslavade dem och förtryckte dem, desto fler blev de. Han blev rädd att de skulle göra uppror eller gå samman med fientliga grupper som förde krig mot Egypten. Så han fick en minst sagt demonisk idé.

 

"Kungen av Egypten talade med dem som förlöste de hebreiska kvinnorna. En av dem hette Shifra och den andra Pua, och han sade: "Se efter vad de hebreiska kvinnorna föder när ni förlöser dem: Om det är en son så döda honom, om det är en dotter så låt henne leva." Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva."

Andra Moseboken 1:15-17

 

Då befallde farao allt sitt folk: "Alla nyfödda pojkar ska ni kasta i Nilen, men alla flickor ska ni låta leva."

Andra Moseboken 1:22

 

Vad hade då hänt om Farao hade lyckats med det här? Jo, Israels folk hade bara fött döttrar, som senare hade gift sig med egyptier. På så sätt hade Israel till slut assimilerats in i det egyptiska folket och försvunnit som separat folkslag. Djävulen hade då lyckats.

 

Men som så ofta i bibeln. Vad människor menade för ont menade Gud för gott. Så åttio år senare stod denne Moses framför Faraos tron och begärde att Farao skulle låta hans folk gå. Enligt Guds förbund med Abraham var det då nämligen dags för Israel att återvända till sitt utlovade land.

 

"Och Herren sade till Abram: "Du ska veta att dina efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras där man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år. Men det folk som gör dem till slavar ska jag döma. Sedan ska de dra ut med stora ägodelar. Men du själv ska gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. I fjärde släktledet ska de återvända hit, för amoreerna har ännu inte fyllt sina synders mått."  

Första Moseboken 15:13-16

 

Det här ledde som de flesta vet till de tio plågorna över Egyptens land. Efter den sista plågan, då varje förstfödd i Egypten i de hus där man inte hade strukit blodet från ett lamm på sin dörrpost dog, lät till slut Farao folket gå.

 

"När man berättade för kungen i Egypten att folket hade flytt, förändrades faraos och hans tjänares inställning till folket och de sade: "Vad har vi gjort? Vi släppte israeliterna så att de inte tjänar oss mer!"

Andra Moseboken 14:5

 

Här ser vi hur Djävulen försöker leda Farao så att Guds löften till Israels folk inte ska gå i uppfyllelse. För om Gud inte lyckas hålla vad Han lovat, vad är Han då för Gud?

 

Men vi lär oss en massa saker om vem Gud verkligen är i den här händelsen. Dels ser vi ju klart att Gud gör precis som Han vill. Det står till och med att Han använder Farao som ett redskap genom vilket Han visar vem Han är.

 

"Och jag ska göra faraos hjärta hårt så att han förföljer dem. Jag ska förhärliga mig på farao och hela hans här, så att egyptierna förstår att jag är Herren." Och de gjorde så."

Andra Moseboken 14:4

 

Vi lär oss också en princip som Gud verkar hålla sig till genom hela bibeln. Men också utanför vad som står i den. Den principen ser vi också grunden till redan i Guds löfte till Abraham.

 

"Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig."  

Första Moseboken 12:3

 

Vad är det då för princip jag menar? Jo, Gud väljer ofta att straffa dem som ger sig på Israel med precis samma mynt. Vi såg hur Farao ville döda alla förstfödda av Israels barn. Men det blev Gud som tog alla förstfödda i Egypten. Vi ser också att Farao ville dränka pojkarna av Israels folk. Men det blev Egyptens armé som till slut drunknade i Röda Havet.

 

Det finns också en mängd sådana här exempel från mer modern tid som man skulle kunna ge som exempel. Det största kanske är Storbritanniens öde efter år 1921.

 

Britterna hade tidigare fått ett ganska stort landområde från Medelhavet, förbi Jordanfloden och en bra bit inåt landet. Efter Andra Världskriget väcktes tanken att judarna skulle få detta område, eftersom de hade blivit förföljda över hela jorden. Men redan år 1921 hade Storbritannien genom att skriva under ett avtal lyckats dela upp området precis vid Jordanfloden. Till väster låg landområdet Palestina, där judarna hade bosatt sig. Till öster landområdet Trans Jordanien. Tanken var som sagt att judarna skulle få hela området. Men araberna runt omkring motsatte sig detta. Judarna gick då med på en tvåstatslösning. Landområdet delades upp i två stater som nu heter Israel och Jordanien.

 

Men om nu Palestina låg där innan Israel bildades. Hur kan man då hävda att Israel har rätt till det landet? Då är det väl sant att de ockuperar palestinsk mark?

 

Här är det bra att det finns en massa gamla tidningsartiklar att gå tillbaks till. För det är sant att själva landområdet hette Palestina. Det hade det gjort ända sedan år 135 efter Kristus, när den romerska kejsaren Hadrianus ändrade namnet på Israel till Palestina. Vilket var det latinska namnet på Israels gammaltestamentliga ärkefiende Filistéerna. Detta gjorde han i ett desperat försök att utrota minnet av Israels folk. Men det betyder inte att det någonsin funnits ett folk som hetat palestinier.

 

Läser vi dessa gamla tidningsartiklar från första halvan av 1900-talet så ser vi vilka det egentligen var som kallade sig palestinier. För i det palestinska området fanns bland annat en palestinsk symfoniorkester, bestående av enbart judar. De hade även en palestinsk nyhetstidning, framställd av enbart judar. Den bytte sedan namn till Jerusalem Post. De som bodde i området kallade sig alltså palestinier, eftersom landområdet hette Palestina. Men de var till största delen judar. Det var inte förrän år 1964, då Yasir Arafat grundade PLO, som man började kalla en speciell grupp arabiska invånare för palestinier. Sedan dess har de tragiskt nog mest fungerat som brickor i ett religiöst politiskt spel. 

 

Så vad hände med Storbritannien då? Jo, eftersom de beslutade att dela på landet som tillhör Israels folk i Israel och Jordanien så beslutade Gud att dela upp Storbritannien. Från att ha beskrivits som "Riket där solen aldrig går ner", eftersom de ägde så många kolonier, till att vara det lilla land de är idag gick ju ganska fort. Så det här med att Gud välsignar dem som välsignar Israel och tvärt om, det gäller fortfarande i allra högsta grad. Det här är en av anledningarna till att jag anser att Sverige så långt det går behöver stå på Israels sida. Men den största anledningen är förstås att Israel är Guds utvalda folk, och att det faktiskt är Gud som har gett dem landet.

Fortsättning följer…